Om man förr i tiden anställde starka armar och axlar, så är det nuförtiden det som sitter mellan axlarna som är det värdeskapande elementet. Förr var medarbetarna bärare av järn, stål och trä – i dag är de kunskaps- och värdebärare. Ett grundläggande problem är att de flesta chefer (som oftast är män och i genomsnitt rätt gamla) har fått utbildning och träning i att leda och driva processer, men väldigt lite träning i att leda och driva mänsklig utveckling.
Det är i allt högre grad de personliga drivkrafterna som styr människors engagemang i arbetet, och hur förhåller sig cheferna till det? De gör tyvärr som de alltid har gjort – och som alla andra gör: de ger sig på att skruva på de produktionsmässiga metoderna och de organisatoriska modellerna, när de egentligen borde jobba med människors sinnen och intellekt. Det är nämligen inte längre effektiviteten i produktionsprocesserna som är grundproblemet, det är effektiviteten i tänkandet. Det är inte organisationen på papperet som avgör produktiviteten, det är hur individerna i organisationen samarbetar i praktiken. Faktum är att många chefer arbetar med sina medarbetare som om de vore maskiner, men de är komplexa system av information, kunskap, tankar och inte minst känslor.
Den mänskliga hjärnan är ingen dator som kan programmeras av någon utifrån, hur gärna vi än vill tro det. Den behöver inre motivation, och inre motivation kommer ju som namnet antyder inifrån. Inre motivation får sin näring av förståelse för helheten (människohjärnan söker hela tiden mönster och sammanhang), känslan av delaktighet (vi är flockdjur och bekräftar oss själva genom andra) och upplevelsen av meningsfullhet (vi vill ha ett syfte som är större än att bara tjäna pengar).
Det kanske kommer som en överraskning för många, men människan är ingen mekanisk konstruktion, hon är faktiskt en kemisk konstruktion. Vi går igång på dopamin, belöningssystemets sköna uppåttjack, som får oss att gå igång och bli entusiastiska, upprymda och målinriktade. Varje gång vi går i mål med en uppgift, vare sig det handlar om att fälla en antilop, bocka av något på att göra-listan, lämna in kvartalsrapporten eller googla fram hur gammal Lill-Babs egentligen är, så belönas vi med en inre dusch av denna välbehagets drog i hjärnan. Vilket gör att vi fortsätter att sätta upp mål, för att få känna målgångens berusning. Nästa kemiska substans som driver oss framåt är serotonin, som hjälper oss att balansera våra känslor och ger oss livslust och framtidstro, och som vi får som belöning när vi gjort något som andra i vår grupp tycker är bra. När andra ser och uppmärksammar vår arbetsinsats och vi får känna oss värdefulla och viktiga för gruppen, och faktiskt lite stolta, då får hjärnan en rejäl genomsköljning av serotonin och vi mår som prinsar och prinsessor. Serotoninet är bekräftelsens drog, och vi är omättliga när det gäller känslan av att ha betydelse för andra. Den tredje kemikalien som vi är så beroende av är oxytocin, vår sociala drog, som gör att vi dras till sammanhang där vi känner oss trygga. Oxytocinet minskar stresshormonerna, sänker pulsen och blodtrycket och gör oss lugna och harmoniska. Det flödar i vårt blodsystem när vi får en kram men också när vi befinner oss tillsammans med andra som vi känner gemenskap med, till exempel när vi sitter ner tillsammans på jobbet och upplever att vi tillhör något större än oss själva.
Utan de här kemiska belöningssubstanserna skulle vi antagligen inte ens kliva ur sängen på morgnarna, så kan du bli den som langar de här drogerna till dina medarbetare har du kommit långt i ditt ledarskap.
Vill du fördjupa dig i mina tankar om ledarskap och medarbetarskap kan du göra det i någon av mina böcker, exempelvis den allra senaste: ”Motivationskoden – om modernt ledarskap och varför vi borde gå från Management till Humanagement”. Du kan provläsa och beställa mina böcker här: https://tommylundberg.se/bocker/ Du kan också boka mig som föreläsare till ditt företag eller din organisation. Kontakta mig gärna på 070-672 34 30 eller med ett mail till tommy@tommylundberg.se
