Rent genetiskt är vi till 98,6 % lika våra närmaste släktingar bland djuren, schimpanserna. Men en stor skillnad mellan oss människoapor och våra hårigare kusiner är att vi har en avsevärt större pannlob. Just i den delen av hjärnan finns de tankemässiga förmågor som gör oss mänskliga. Eller rättare sagt; som med tiden gör oss mänskliga.
Det är med pannlobens hjälp vi skaffar oss det forskarna kallar ”Theory of Mind”, vilket kan beskrivas som förmågan att föreställa oss hur andra tänker. Vetenskapen har bevisat att vi har grunden till den här förmågan redan när vi föds. Men det är först vid 4-årsåldern som vi börjar kunna skilja på vår egen och andras kunskap om världen.
Ett försök som beskriver Theory of Mind är där man låter barn gå in till en försöksledare som ger barnet en tändsticksask och frågar vad den innehåller? Majoriteten av barnen svarar förstås ”Tändstickor!”. Men det luriga är att asken visar sig vara fylld med pärlor, vilket då blir en stor överraskning. När barnen fått se pärlorna med stora, förvånade ögon får de frågan vad de tror att nästa barn kommer att tro att asken innehåller? Då svarar majoriteten av alla barn under 4 år: ”Pärlor!” (Håll med om att det är en underbar villfarelse att vi så enkelt, med automatisk tankeöverföring, skulle lära andra av våra misstag.) Men när samma försök görs med barn som har fyllt fyra, är det tydligt att de nu begriper att nästa barn kommer att tänka precis som de själva gjorde innan de fick kunskapen, och självklart svarar de ”Tändstickor!”
Från fyra års ålder har vi alltså förmågan att ”gå i andras skor”, men problemet är att vi ofta slarvar bort den talangen som vuxna. Åtskilliga är de exempel på företagsledare som beter sig som treochetthalvtåringar när de genomför omorganisationer och förändringar. Själva har de ägnat månader åt tankearbete, planlagt hela scenariot, jämfört fördelar och nackdelar och kommit fram till att det här kommer att bli kanon! Och när de ska informera sin personal så tror de, som små barn, att medarbetarna har kommit lika långt i tanken som de själva! I stället blir förändringarna en chock för de anställda – de kanske inte har ägnat minsta fundering åt att företaget behöver omorganiseras och tar emot förändringsplanerna med stor skepsis och misstänksamhet. Det som skulle blivit en positiv kraftsamling för företagets framtid slutar därmed som ett splittrat kaos där alla tycker att det var bättre förr.
Sensmoral: Om du vill tända medarbetarnas engagemang och motivation för nya idéer – tänk inte pärlor, tänk tändstickor!
