I tredje, eller om det är fjärde, säsongen av tv-succén ”Solsidan” har den rika överklasshustrun Mickan Schiller följt med sin något mer ekonomiskt jordnära vän och granne Anna till en plastikkirurg. Anna är, några månader efter en förlossning, inte helt nöjd med utseendet på sin mage och vill ta bort lite överflöd – eller ”deg” som hon säger. Väl på plats hos kirurgen tar Anna med stöd av Mickan emot ett prisförslag från kirurgen – han förklarar att ett ingrepp av det slag som han skulle göra på Anna kostar i storleksordningen 60 000–90 000 kronor. Man ser på de båda kvinnornas ansiktsuttryck att prisförslaget tas emot lite olika.
”Men oj”, säger Anna med lätt stressad förvåning i rösten och konstaterar att ”det är ju som en hel bil!”
Vi ser då hur Mickan drar ihop ögonbrynen, rynkar på näsan och ser helt oförstående ut när hon fäller den dräpande kommentaren: ”Nej … vad är det för bil?”
Den här scenen är närmast genial, då man med en situation och två futtiga textrader i manuskriptet förmedlar en avgrundsdjup distans mellan de två rollfigurerna. Sådana scenarier utspelar sig dessvärre inte sällan mellan högt uppsatta chefer och deras medarbetare.
Grunden till vår mänskliga kommunikation är att vi har ungefär samma bild av världen och beskriver våra tankar, upplevelser, erfarenheter och känslor med ungefär samma ord och uttryck. Det fungerar när det gäller allmänna ting i tillvaron – om jag säger ”kyrka” så får du ungefär samma bilder i huvudet som jag, och om jag säger ”stol” så vet du att jag menar något i lämplig sitthöjd med ungefär fyra ben och en platt yta upptill som man kan placera rumpan på. Men vad händer när jag säger ”lön”?
Vad händer när vd:n har en månadslön som är fem gånger högre än medarbetarnas årslöner, och dessutom får några miljoner i bonus på resultatet (märkligt nog ibland även när resultatet inte är något vidare!). Jag säger inte att du som vd, chef eller ledare ska ge dig in i förhandlingen om att sänka din egen lön, eller höja medarbetarnas, för att ni ska förstå varandra (även om jag tycker att det ofta är helt orimliga skillnader), men jag säger att du i din roll som chef måste försöka sätta dig in i dina medarbetares världsbild.
Det gäller egentligen alla frågor. När du genomför förändringar, för den enskilde, för gruppen eller för hela företaget, måste du försöka se vad som händer med medarbetarnas ögon. Och du måste ge medarbetarna möjlighet att se, och förstå, den verklighet som du ser. En av mina före detta uppdragsgivare som reklamman, Horst Könenkamp, som tyvärr inte finns i livet längre men då var Östgöta Enskilda Banks vice (och vise) vd, uttryckte sig gärna med metaforer. Om ledarrollen sade han ungefär så här: ”Det är som för en babianhanne – om du ska få med dig de andra i gruppen måste du bjuda upp dem i trädet för att titta på utsikten ibland.” Det omvända är förstås precis lika viktigt – för att förstå medarbetarnas perspektiv måste du ta dig ner och se hur världen ser ut från deras perspektiv.
Det är normer som styr vårt agerande, och om normen för en familjebil i chefens ögon är 600 000 kronor och i medarbetarens 60 000 så förstår du att det uppstår skillnader – och bekymmer. Och det är banne mig ledarens uppgift att försöka se den världsbild som medarbetaren har, inte tvärtom. För som alltid när det gäller kommunikation så sker den på mottagarens villkor.
Vill du fördjupa dig i mina tankar om ledarskap och medarbetarskap kan du göra det i någon av mina böcker, exempelvis ”Motivationskoden” med undertiteln ”om modernt ledarskap och varför vi borde gå från Management till Humanagement”. Du kan provläsa och beställa mina böcker här: https://tommylundberg.se/bocker/ Du kan också boka mig som föreläsare till ditt företag eller din organisation. Kontakta mig gärna på 070-672 34 30 eller med ett mail till tommy@tommylundberg.se
Photo: Genie Austin on Unsplash.com
