Vi ser det varje dag i tidningar och TV? Landstinget tvingas spara 200 miljoner, Volvo måste spara 400 miljoner… Vart tar alla dessa miljoner vägen, undrar vän av ordning. Om de kan sparas så har de ju en gång ha funnits.
En förklaring till denna spariver är att vinstkraven är idag oerhört mycket högre än för 20-30 år sedan. Till vilken nytta, kan man fråga sig? I boken Ledarskap på Apstadiet räknade jag och min skrivarkollega Ola Berggren ut att om kraven på våra idrottsmän och kvinnor hade ökat i samma takt som omsättningskraven på våra företag, i genomsnitt en fem procent om året, så skulle Bob Beamon behövt hoppa 75,15 meter för att slå världsrekordet i längdhopp! Det var sex år sedan vi gjorde den kalkylen. Idag hade han behövt göra ett skutt på strax över 100 meter för att få hänga guldmedaljen runt sin hals. Det är förstås fullständigt absurt, men det här är den utveckling som vi förväntar oss av våra företag och organisationer.
En följdfundering på detta blir den kring vår ständiga tro på tillväxt. Är det verkligen så att allt kan fortsätta att växa i all oändlighet? Om jag skulle växa 5 procent om året skulle min idag relativt nätta sjuttiofemkiloskropp väga 116 kg om tio år och 190 kg om ytterligare tio år! Men ingen verkar tänka tio år framåt längre, inte ens tio månader! Det är kvartalet som är den heliga tidsperioden i näringslivet. Det ensidiga predikandet om tillväxt i näringslivet är kanske det som gör att vi krymper vår egentliga kapacitet. Om företagen hela tiden ska växa, utan att medarbetarna gör det, får vi kolosser som ingen behärskar. Jag anser att det är viktigare att ha en målbild som handlar om att utvecklas. Att växa som människor, att växa med utmaningarna, att öka tryggheten och stärka tilliten till den gemensamma förmågan.
Kanske hänger allt ihop med börsen… om man har kapitalmarknaden som sin målgrupp är det tydligen omöjligt att tänka långsiktigt. Om man byter chef vart fjärde år, för att förra chefen inte har levererat tillräckliga vinster, så får man ny energi på högsta våningen. Men vad händer med energin i resten av företaget? Hur ska en medarbetare kunna känna sig motiverad att gå till jobbet för att tillfredsställa anonyma aktieägares önskan om utdelning och stigande börskurs. Och här måste man ställa sig frågan: vad är ett företag egentligen? Är det verkligen ett verktyg för att berika redan rika. Borde det inte vara ett verktyg för att hjälpa andra människor, en plats där medarbetare kan utvecklas och överträffa sig själva, en verksamhet vars yttersta mål är att utveckla människor – medarbetare och kunder.
Den ledare som vill skapa en organisation som är något utöver det vanliga måste betrakta sina medarbetare som något utöver det vanliga – utan undantag. Alla måste få chansen att känna sig delaktiga och betydelsefulla. Delaktighet föder engagemang, och engagemang är det som i slutänden gör skillnad. Vi vet idag genom jämförande internationella undersökningar att endast 16 procent av Sveriges alla anställa känner sig engagerade i sitt arbete. Sexton procent!
Vi kanske inte ska spara mer, utan snarare investera lite mer i våra medarbetare!
