För en tid sedan satt jag på tåget från Stockholm mot Gävle i samma vagn som en kvinna som gissningsvis var i trettiofemårsåldern och hade en son som lika gissningsvis var mellan två och tre år gammal. De första tio minuterna av resan satt sonen i mammans knä och lugn rådde i vagnen, men sedan började springet i benen göra sig påmint och sonen kravlade ner på golvet och upp på sätet framför mamman där han sökte hennes uppmärksamhet. Det var bara det att under de uppskattningsvis tolv sekunder det hade tagit för sonen att erövra det framförvarande stolssätet hade mamman hunnit få upp sin smartphone och hitta till någon av sina sociala appar, och därmed var sonen föräldralös under resten av resan.
Ju mer fördjupad mamman blev i sitt digitala umgänge, desto mer uppskruvad blev sonen i sin analoga ensamhet. Han for runt i vagnen och ropade oavbrutet för att fånga mammans uppmärksamhet. Han försökte klänga sig upp i hennes knä igen, men utan att få kontakt med mamman som bara höll ut telefonen på armlängds avstånd och sonen på samma distans mentalt. Han hoppade upp och ner, fram och tillbaka, och alla resenärer kastade irriterade blickar på den lille grabben, utom mamman som inte ens verkade medveten om att sonen existerade.
Jag läste en intervju med Kerstin Johannesson, barnpsykolog och ordförande för barnhälsovård i Sveriges Psykologförbund, som hävdade att mobilen riskerar att kapa den så viktiga kontakten med barnen, och att det kan gå så långt att det kan jämföras med att växa upp med en kliniskt deprimerad förälder(som man aldrig får någon riktig kontakt med). Mamman i det här fallet verkade inte alls deprimerad, hon var bara i en annan värld. Jag kan förstå att en stunds Facebookandekanvara en välkommen flykt från vardagen som förälder, och i ett slutet rum som ju en tågvagn faktiskt är kan ju inget riktigt farligt hända sonen. Men händelsen fick mig att tänka på hur lite närvarande vi är idag. Om du som chef ständigt är upptagen med möten, rapporter, ekonomiska analyser och vad det nu kan vara som hamnar på ditt skrivbord så blir du lite grann som den bortkopplade mamman. Du befinner dig i en annan värld än dina medarbetare.
Det är klart att du alltid har chefsuppgifter som pockar på din uppmärksamhet, men vill du på allvar bli en ledare så är kontakten med dina medarbetare din allra viktigaste arbetsuppgift.
Vill du fördjupa dig i mina tankar om ledarskap och medarbetarengagemang kan du göra det i någon av mina böcker, exempelvis den allra senaste – ”Empatieffekten” – med underrubriken ”om människor ska intressera sig för jobbet måste chefen intressera sig för människor”. Du kan provläsa och beställa mina böcker här: https://tommylundberg.se/bocker/Om ditt företag eller organisation vill ha inspiration kring ledarskap och medarbetarskap kan du också boka mig som föreläsare. Kontakta mig gärna på 070-672 34 30 eller med ett mail till tommy@tommylundberg.se
Photo: Neonbrand@unsplash.com
