Häromåret befann jag mig på ett stort byggvaruhus i Uppsala. Jag var ute efter en trädgårdsbod att förvara gräsklipparen i, och visste att just det här byggvaruhuset hade sådana i byggsatser som även en snickare med tummen mitt i handen skulle klara av att slå ihop. Jag vandrade runt i de stora lokalerna, lätt förvirrad, mellan duschkabiner, kakelplattor, färgburkar och spånskivor, men hittade varken bodar eller någon att fråga.
Till sist letade jag mig fram till en informationsdisk på byggavdelningen. Där stod redan en kund och väntade och efter några minuter kom äntligen en ung man klädd i byggvaruhusets profilkläder. Han frågade vänligt mannen som stod före mig i kön om vad han kunde hjälpa till med. Den hugade kunden, som var i sextioårsåldern och inte jätteduktig på svenska, lyckades förklara att han ville köpa det öppnade paket med laminatgolvbrädor som låg där alldeles bredvid disken. Det var en pall med extraprismärkt golv, 199 kronor paketet, och på toppen av de kanske tio inplastade förpackningarna låg ett öppnat paket, som även en ovan byggmaterialbedömare som jag kunde se innehöll ganska precis hälften så många brädor som de oöppnade paketen. Mannen tydliggjorde att han bara behövde ett par brädor och frågade därför om ”bästa pris” på det öppnade paketet. Den unge butiksexpediten som nyss gjort ett så öppet och trevligt intryck såg plötsligt väldigt bekymrad ut. Han tittade på förpackningen, räknade antalet brädor och rynkade pannan. Det var uppenbart att det här var en knivig fråga för honom att svara på. Han började slå i den ena pärmen efter den andra, ringde ett samtal med interntelefonen och frågade efter någon, men fick inte tag på den han sökte, bläddrade i ytterligare ett par pärmar och ringde ytterligare ett samtal. Då fick han uppenbarligen kontakt med den han var ute efter. Han förklarade i telefonen att han hade en kund som ville köpa en öppnad förpackning av det kampanjmärkta laminatgolvet.
”Ja, det är öppnat, plasten är trasig … ja, det är exakt hälften kvar, jag har räknat … ordinarie är 199 kronor … 100 kronor? … ok!” Efter cirka fem minuter, som kändes som femtio, kunde den unge butiksexpediten meddela kunden att den öppnade förpackningen var till salu för 100 kronor.
”Hmm … hundra?” sade mannen som uppenbarligen hade tänkt sig ett vrakpris eftersom förpackningen faktiskt såg ut som ett vrak, men samtidigt insåg att det trots allt skulle bli billigare för honom än att köpa ett helt paket. ”Ok! Jag tar det!”
Där stod jag, längst fram i kön och funderade på den unge butiksexpeditens arbetssituation. Varför i hela friden behövde han ringa till en överordnad för att sätta pris på en förpackning som de skulle vara glada att någon över huvud taget ville köpa? Varför kunde han inte själv få bestämma att hälften så många brädor kan jag sälja till hälften av priset, eller varför kunde han inte på egen hand fått ta beslutet att jag säljer det för en femtiolapp, det är ändå ingen annan som vill köpa det här skräpet och då kommer kunden att bli jättenöjd och berätta för sina vänner och bekanta vilket fynd han gjorde hos oss och hur bra vi är att göra affärer med?
Det här är ett exempel på hur den matematiskt inriktade synen på verksamheten, där allt ska kunna kommuniceras i ett Excel-ark, gör medarbetarna till ”nollor”. Eftersom de inte själva får ta initiativ och beslut så låter de bli att tänka, och till sist har det stora byggvaruhuset en organisation av medarbetare som egentligen är både kloka och ambitiösa, men som i kundernas ögon framstår som korkade och ovilliga.
När mannen med det trasiga plastpaketet hade givit sig iväg mot kassorna var det min tur. Jag frågade efter trädgårdsboden som jag hade sett på företagets hemsida. Den unge mannen knappade lite på datorn innan svaret kom:
”Nej, vi har tyvärr inga hemma. Det ska komma en ny leverans vecka 22.”
”Men det stod på er hemsida att ni hade två stycken på lager här i butiken”, försökte jag.
”Ja, jag vet, men vår hemsida är helt värdelös – den kan man inte lita på”, förklarade expediten. ”Det bästa är att du ringer hit vecka 22 och kollar om det har kommit några.”
Förr i tiden var farliga gifter, onyttiga arbetsställningar och ohälsosamma miljöer ett problem på våra arbetsplatser. Där har vi i västvärlden kommit relativt långt. Det stora problem som florerar nu är att många jobb tappar sitt sammanhang och sin mening. Enkelt skulle man kunna säga att de affärsmässiga system som skapas utifrån enbart ekonomiskt tänkande tar bort människans möjlighet att påverka sin situation och utvecklas. Vi får ekonomi till priset av autonomi. Systemen gör praktiskt taget medarbetarna till idioter. Jobben fråntas i allt högre grad sin kreativitet, innovation och problemlösning – det vill säga det som gör att vi kan känna oss duktiga och värdefulla.
Hur värdefull tror du att den unge expediten på byggvaruhuset kände sig när han inte ens kunde ge kunden ett pris på ett trasigt paket golvplank?
Vill du fördjupa dig i mina tankar om ledarskap och medarbetarskap kan du göra det i någon av mina böcker, exempelvis den allra senaste: ”Motivationskoden – om modernt ledarskap och varför vi borde gå från Management till Humanagement”. Du kan provläsa och beställa mina böcker här: https://tommylundberg.se/bocker/ Du kan också boka mig som föreläsare till ditt företag eller din organisation. Kontakta mig gärna på 070-672 34 30 eller med ett mail till tommy@tommylundberg.se
Photo by Arvin Febry: https://unsplash.com/@arvinfebry
