Språket är en fantastisk tillgång för oss människor – enligt kognitionsvetenskapen är det faktiskt den största skillnaden mellan oss och schimpanserna. Men kanske har vi missuppfattat dess uppgift lite grann. Om man tänker efter är ju språket inte i första hand en möjlighet att uttrycka våra egna övertygelser, utan ett verktyg för att förstå vad andra tänker. Först när man inser det kan man på allvar börja hjälpa, stödja, påverka och utveckla andra.
Alltför många chefer lägger alltför mycket tid på att förklara hur de själva tänker, när de egentligen borde intressera sig för andras (medarbetares och kunders) tankar. Själv fick jag en aha-upplevelse kring detta när jag lyssnade till Simon T. Bailey, före detta Disneydirektör som numera driver eget konsultföretag i ”utveckla människor-branschen”. Vid en föreläsning i Uppsala konstaterade han att orden
LISTEN (lyssna) och SILENT (tyst) är anagram, det vill säga att de består av samma bokstäver (precis som leda och dela ; ) bara i olika ordning. Och viktigare ändå: de förutsätter varandra! Du kan inte lyssna och prata samtidigt.
Kanske är det ett av problemen som våra politiska partier har. Hur många gånger har vi inte hört partiledarna säga ”vi har inte lyckats förklara vår politik tillräckligt bra”. Det kanske helt enkelt är så att partierna är så upptagna med att prata om sina idéer att de faktiskt inte hör vad som intresserar väljarna.
Jag tror också att språkbruket hos våra politiker gör det svårt för dem att nå ut till de breda massorna. Genom sina ordval och sitt sätt att uttrycka sig vill de göra tydligt att de är proffs inom politiken och kan sitt område, men de tänker inte på att de med detta snarare markerar distans än närhet till de väljare de vill ska rösta på dem. Det har uppstått ett politikerspråk som i grunden handlar om att aldrig säga något som kan uppfattas som ett löfte (som jag sedan kan bli straffad för att jag inte höll), när hela idén borde vara just att presentera löften kring de idéer och tankar som engagerar väljarna. Vilken väljare blir inspirerad av ord som social infrastruktur, strukturreformer, skatteavdrag, underhållsstöd, effektskatt och investeringsstöd? Precis samma problematik gör sig ofta gällande i företagsvärlden – det är inte så många som dansar till noterna i årsredovisningen, om man säger så.
Tänk om vi kunde enas om att humanisera språkbruket, att kalla en spade för en spade och inte försöka göra saker märkvärdigare än de är. Alla pratar i dag om att göra sina produkter och tjänster mer till- gängliga, men bygger inte det i grunden på att vi gör oss tillgängliga för varandra?
